Den hårdaste motorcykel som sålts för gatan

Det var närmast en obeskrivlig upplevelse när jag första gången såg en XR 1000 i en motortidning. Den var något helt annat än en vanlig Sportster och definitivt olik någonting annat på motorcykelmarknaden.

Jag lusläste alla provkörningar av hojen som jag kunde hitta. Än i dag ser jag den här motorcykeln som kanske den mest perfekta motorcykeln för gata som någonsin har tillverkats.
Den var en klar inspiration till att jag några år senare valde att köpa en Sportster XLCH 1973 – det närmaste jag då kunde komma.
En motorcykel som var så nära motor på hjul man kunde komma. Ingen instrumentering, inga blinkers och absolut ingen ljuddämpare.

Men min Sportster var aldrig mer än en dålig ersättning för den där XR 1000 som hade bosatt sig i mitt bakhuvud, för vad som skulle visa sig, all framtid.

Det är svårt att förmedla varför just XR 1000 är en väldigt speciell motorcykel. Den är samtida med motorcyklarnas svar på en Hot Rod – Yamah V-Max – som hade massor av kraft och såg ut som och var en best i sig själv. Men den var samtidigt rationell på något plan.
En XR 1000 är inte rationell på något plan.
Det är en flattracker som någon underbar människa på Harley Davidson som ansåg att den skulle få ett fäste för registreringsskylten och sedan var det en gathoj.

Det är inte en motor som är anpassad för att köras på gatan – tvärtom så är motorn optimerad för höga varvtal och för att köras av någon utan normala egenskaper att känna tveksamheter kring att närma sig en kurva med fullgas.

En XR 1000 är precis så fulländad för sitt ändamål och andas precis lika mycket skönhet och sexighet som Monica Bellucci i sin tolkning av rollen Persephone i de två uppfullningsfilmerna till popkulturklassikern Matrix.
Där Yamaha V-Max hade en städad skönhet så svarade XR 1000 med att vara en fullständigt galen och enbart kan hanteras av någon med mod och styrka.